Vem vill följa med till Repovesi? Det var Linda, min scoutkompis sedan många år tillbaks, som föreslog en ledarvandring i september, som en följetong av firandet. Karis Flickornas 100-jubileumsår pågår nämligen fortfarande. Och det var nio av oss, mer eller mindre aktiva, scoutledare som anmälde sitt intresse.
Tidigt på lördagmorgon plockade vår busschaufför upp oss utanför Villa Haga. Vi hade planerat menyn på förhand och den var mer avancerad än någonsin: avocadopasta, halloumi och pinjenötter, laxsoppa, semlor och plättar, svamp- och spenatrisotto. Godare än hemmalunchen, godare än grannbordets burkmiddag, inte för att vi jämför men.
För att ta oss in i nationalparken behövde vi använda en flytande flotte, Ketunlossi, vilket krävde muskelarbete av några från gruppen: det gällde nämligen att dra flotten över sjön med rep. En ingenjörs dröm, konstaterade Sara, medan vajrarna snurrade. Längs med rutten fanns också ett högt utsiktstorn och ett berg varifrån vi kunde beundra höstens mest minnesvärda vyer.
Scouting med vuxna, det är något jag saknat. Även om jag stortrivs med barn. Ibland behövs en paus i skogen, vandrandes, medan rinkan gnager över korsryggen, hurrandes åt klättrare som når bergstoppen, sådana där utsikter som det är värt att kämpa lite extra för. Ibland behöv vi bli påminda om varför vi blev scouter från första början.
Framme vid kåtan som vi hade hyrt för natten, vågade vi oss på ett dopp i sjön, med eller utan simdräkt: vissa hade valt bort bikinin från packningen för att minimera tyngden. Runt kåtan hade andra ivriga hajkare börjat spänna upp sina tält och hängmattor. Och vi såg stjärnorna igen, stjärnhimlen glöms alltid bort under sommaren.
Pratet som hade börjat redan i minibussen verkade inte ta slut, ännu inne i sovsäcken hörde jag hur diskussionerna fortsatte utan mig. Det behövs inte mycket för att bli påmind, tänkte jag och anmälde mig redan mentalt till nästa års vandring. Hoppas det här blir en årlig tradition!
Text & bild: Riina Lindroos
Karis Flickorna r.f. 